Jag heter Anita och jag är en dvärgpinscher. Dvärgpinscher är en väldigt smart hundras, det märker man främst på min kapacitet att själv använda datorn (små tassar underlättar också förstås). Idén till att starta min egen blogg fick jag idag, när jag träffade två av mina kullsystrar och fick reda på att båda har alldeles egna bloggar! Min mamma (som egentligen är min matte), började förstås klura på att starta en egen, men eftersom hon verkar vara totalt oförmögen att komma igång, tog jag saken i egna händer. Jag tror nämligen att omvärlden har väntat länge på att få höra om mig och min vardag, då jag är något av en medelpunkt på jorden.
Jag bor med min mamma och pappa i Tumba. Området är inget vidare, men vi har en schysst hundgård här. Jag jobbar på kontor med min mamma, fast jag jobbar mest i fikarummet med att tigga mat. Det är inget enkelt jobb ska jag tala om för er...precis när man ska få nåt gott kommer min mamma alltid in och gapar om att "ingen får mata hunden". Jävla sniket, om ni frågar mig. Ibland hjälper jag till att fakturera också - jag är ju ganska haj på det här med datorer. När jag inte jobbar eller busar sitter jag vid datorn och beställer hundgrejer. Mamma hotar med att anmäla mig till "lyxfällan" om jag inte slutar, men om sanningen ska fram beställer jag bara det allra nödvändigaste. Idag fick jag mitt "Talk to the paw"-linne. Det måste jag ju ha om nån är mopsig.
För detta tilltag tycks jag ha fått en bestraffning...mamma tejpade mina öron. Hon sa att hon måste det för att de ska "hänga till sig". Vem tusan har sagt att de behöver det? De funkar alldeles utmärkt som de är!
Min mamma är elak! Nån finmotorik har kvinnan inte heller, titta bara hur tejpen sitter!
Och som om allt detta inte var nog: sen lämnar hon mig ensam! Hon trodde hon hörde larmet på sin motorcykel och drog iväg. När hon kom tillbaka försökte hon trösta med att hon bara hade varit borta en minut... En minut my ass! Det var minst tre timmar, men när jag tänker efter var det nog närmare ett dygn. Nu får ni ursäkta mig, jag har ett ben att gömma. Sen ska jag nog gulla lite med mamma också... hon är ju inte alltid lika hopplös.
Jag och min mamma ------>
1 kommentar:
Välkommen ut på nätet syrran.
Nu kan vi syrror hålla koll på varandra.
Själv visste jag inte att det fanns fler av min sort....har bara fått träffat dom stora svarta skäggen här hemma och inte tittar dom vart dom går heller.
Hallå jag är faktiskt här nere brukar jag påpeka,men dom bara fnyser åt mig och går vidare.
Jag skulle vilja ha en kompis i min storlek,hm!
Hoppas vi ses igen.
Tass på dig från syrran Nellie genom matte Helen
Skicka en kommentar